"Vad spacklad du är, ska du ut och flöjta?"

Jag bor för närvarande hos mina föräldrar i Stockholm. Jag jobbar, väntar på att hämta ut mitt visum, hänger på East och lider i "det tysta" av att inte kunna träna. För er som inte har bott hos era föräldrar på ett tag kan jag meddela hur det går till:

- Man får kommentarer av typen: "Kina, nu äter vi frukost".
- Man får kommentarer av typen: "Vad spacklad du är, ska du ut och flöjta?"
- Man får kommentarer av typen: "I kväll är Linda Bengtsing med i nåt program, hon är en härlig tjej"

"... men dom gillar oss och skojar hela tiden om Poltava och att dom spöade oss där".

Jo, jo, jag har förstått att man kan bli attackerad av björnar även i Sverige (Expressens löp: "29årig man: Björnen var jättestor"). Men risken verkar trots allt vara något större i ryska Kamchatka än på Östermalm. Och vem är i Kamchatka? Jo, min man. Och har jag någon aning om han har blivit uppäten av en björn, eller inte? Svar nej. Jonas tycker nämligen inte om att chitchatta i telefon, han svarar sporadiskt på mejl och skickar sms av karaktären: "allt bra".

Men nu har jag fått ett mejl. Så, för er som är intresserade av att åka heliskiing i Ryssland, 11 timmar med inrikesflyg från Moskva (och riskera att bli uppäten av en björn), så här funkar det:

"Dag 3 åkte jag och Fille på skotersafari bara han och jag med guide, helt galet kul för dom har inte riktigt samma regler här och vi hade helt splirrans nya skotrar. Skulle åkt upp på vulkanen, rätt galen grej men fick vända en bit upp pga väder - åkte i skogen och hoppade, åkte på väggar i flodbädd etc. fantastiskt kul och jätte jätte jobbigt. Igår körde vi med ett ryskt gäng som vi blivit inbjudna till stor ära tror jag då de är en tight grupp och hänger bara med sina egna, men dom gillar oss och skojar hela tiden om Poltava och att dom spöade oss där. "

"Det lyckades, jag kommer till Ryssland"!

Jag tar tillbaka det där jag skrev om att de flesta mejl jag får angående den här bloggen handlar var man går på nattklubb och var man går på "nattklubb" i Moskva.

Nej, de flesta handlar om att ryska ambassaden i Stockholm suger. Det är krångligt, dyrt, byråkratiskt och Svetlana bakom kassan är sur. Minsta misstag och din chans att få ett visum till Ryssland elimineras.

Men jag var där i går. Svetlana log. Det kostade 343 kronor och det tog en timme. Och det var väldigt kul att betrakta folks ansiktsuttryck när de kommer ut från Svetlanas domedagsbås. Folk gjorde high fives och hojtade "Yes" och "Da!" högt och ljudligt. De visade segertecken och tjoade"Det lyckades, jag kommer till Ryssland".

Tänk om Ryssland fattade hur detta berör människor. Hur många känslor som är i omlopp och hur lyckliga folk blir när de beviljas visum till Ryssland. Om de visste det, då kanske reglerna skulle förenklas. Man vet ju aldrig.

Moscow - frisörsalongen

Väntade på att ett möte skulle börja i morse och strosade omkring på Stureplan. (Japp, jag kan strosa numera, trots stödskena. Lycka). Tittar mig omkring. Passar på att sola. Osv. Plötsligt ser jag att frisörsalongen på Sturegatan vid gamla Lydmar har bytt namn och numera heter "Moscow".

Jag: "Hej, jag är lite nyfiken på valet av namn på er frisörsalong?"

Frisörer: "Ja, men det var en reklambyrå som kom på det. I Göteborg."

Jag: "Såpass. Men varför "Moscow". Moscow är ju en stad. Frisörsalonger brukar ju heta "Hår och Fön" eller "Klippet" eller nåt sånt (tänkte jag).

Frisörer: "Men det bor så många nyrika i Moskva."

Jag: ? "Såpass. Men vill man locka nyrika ryssar till er frisörsalong, alltså?"

Frisörer: "Nej. Det är bara ett coolt namn. Och en cool stad."

Just det, bra där, reklambyrån i Göteborg!

De stora, internationella angelägenheterna

Att Moskvas populäraste och mest stekiga nattklubb Dyagilev har brunnit ned är tydligen även en svensk riksangelägenhet som tål att diskuteras. Träffade min kompis Martina Wattin i Åre som berättade att när hon stötte på Jonas polare Johan Axelsson på stan, så var det självklara samtalsämnet hur helt enkelt skittrist det är att Dyagilev har brunnit ned. De har bägge varit där, och bägge sörjer de djupt.

De stora, internationella angelägenheterna, helt enkelt.

Ryssarna måste älska Åre

Eftersom jag inte kunde åka skidor uppe i Åre ägnade jag dagarna åt följande aktiviteter:

- Vänta på att klockan skulle bli 1600, tidpunkten för när jag ansåg att det var legitimt att ta dagens första glas vitt på after skin.

- Räkna antalet Porsche Cayennebilar och konstatera att Åres satsning på nyrika ryssar säkert faller väl ut.

Och apropå ryssar i Åre berättade "trivselvärden" Tomas Backman på nattklubben Bygget (för dagen något tilltufsad efter att ha blivit skallad av en uppretad norrman i kön) att ryssarna är "många, högljudda och rika".

Och att dom försöker muta sig förbi köerna till Bygget med tjocka sedelbuntar.

- "No. That's not how it works in Sweden", förklarar då trivselvärden Tomas lugnt för ryssarna.

Precis som vanligt

Tillbaka från Åre där jag, liksom de senaste 7-8 åren, har spenderat en helg tillsammans med familjen Lemmel och Ebba med fler. En helg i Åre betyder att jag vet exakt vad jag kan förvänta mig, för egentligen har ingenting hänt under de senaste 7-8 åren värt att notera. Allt är nämligen precis som vanligt (förutom att Lemmels har fått barn, att jag i år agerade krigsmartyr pga min knäskada och att vi med oss i sällskapet hade två charmerande 22-åringar, Ulrik och David, som helt självmant valde att hänga med oss hela helgen).

Precis som vanligt betyder:

- Att all ledig tid som inte tillbringas i backen spenderas på nattklubben Bygget.

- Att Fredrik Lemmel för varje år som går förfinar sina barnpassningsmetoder. Tydligen funkar babywatchern mellan Werséns och boendet på Bysshuset.

- Att vi spenderar generande mycket tid åt att analysera "vem som fick i sig mest" kvällen innan.

- Att vi går på "efterfest". Den här gången hos ingen mindre än Markus Larsson. Han i alpina landslaget. Stort. Mycket stort.

- Att vi gnäller över garderobstvånget på Bygget.

Osv.

Livet, here I come again

Men kan du åka metro med kryckor i Moskva? frågade en kompis häromdagen och rynkade på näsan. Det är väl ingen som visar hänsyn där?

Men då kan jag berätta att moskvabor i alla fall är bra mycket trevligare än stockholmare. (Iofs åker jag inte längre metro i Moskva, men det är av helt andra skäl).

Tror du att en stockholmare ställer sig upp när jag med ett lidande ansiksuttryck stapplar in i t-banan med mina kryckor? Tror du att någon håller upp dörren för mig? Eller att någon erbjuder sig att ta sig till mig för möten istället för att jag ska tvingas halka runt i blötsnön med två bångstyringa pinnar?

Nä, just det.

En tanke har dock slagit mig. Människor svälter. Jag går på kryckor i tre veckor. Det kanske finns annat att bry sig om.

Så. Nog med lidandet. Idag börjar mitt nya liv och på torsdag åker jag till Åre och nästa onsdag slänger jag kryckorna. Livet, here I come again.

På allmän begäran

Franska alperna vecka 7.

Vettskrämd efter en nära dödenupplevelse i Val Disere ville jag inte riskera att också få huvudet avknipsat av helikopterpropellern. Så, better be safe than sorry, tänkte jag och gled graciöst in i helikoptern. Bilden orsakade "ganska" mycket skratt i min grupp och bland de franska skidlärarna: "Kina, did you like se helikåptörrrr?".

PS: Det här var sådant jag kunde göra innan jag fick en stödskena.

Tips!

Jag får en del mejl med anledning av den här bloggen. Vissa är av karaktären: "Vilket är det hetaste stället just nu i Moskva? (Vad vet väl jag egentligen, jag sitter med en stödskena i en lägenhet på söder för närvarande. Things change) och andra av typen: "Är det billigare med parfym i Moskva eller Sverige?" Och en del mejlar bara för att tala om att de älskar Moskva och att "Stureplan är som ett förortsdisco i jämförelse".

Men de allra flesta frågar om shopping- och restaurangtips. Har ju det senaste året skrivit ett antal "24 timmar i"/"48 timmar i"/ "helg i Moskva-guider", så, varsågoda, här är ett axplock:

(Fast, som sagt, things change. Dyagilev har brunnit ned, gå till Soho Rooms eller Rai istället) (Och numera finns det två Bon Café och de ägs självklart av Novikov these days och missa inte Lotte Plazas Kalina Bar på 21 våningen).


Vagabond
Elle Lyx
Aftonbladet (du måste vara Plus-medlem)
Escape360

Många bilar = propki, propki = kärlek

Svenskar tillbringar sin fritid med att sjunga i kör eller med ett aktivt föreningsliv. Moskvabor tillbringar tiden före och efter jobbet i "propki", trafikstockning.

Svenskar möter ofta kärleken under ABF-kurs i drejning, så var tror du att ryssar möter sin? I propki, såklart! Tidigare gällde metron, men i takt med ökad levnadsstandard skaffar folk bilar. Många bilar = propki, propki = kärlek.

Idag kom en av Jonas kollegor till jobbet "glad som en speleman" och Jonas, som den chef han är, frågade om hon hade träffat en kille.

- Jaa! svarar hon.

- Hur gick det till, du var ju singel när vi lämnade kontoret i går?

- Jag träffade honom i propki, berättade hon då.

Så här gör du för att träffa kärleken i propki:
Man tittar på varandra. Man tittar bort. Man upprepar tittandet ett antal gånger. Efter ett tag vevas fönster ner och man börjar prata och telefonnummer byts. Tydligen har vissa killar effektiviserat proceduren och har färdiga lappar med ”Ring mig” och sitt mobilnummer.

Och Jonas kollega? Hon kan vara en av de som träffat kärleken. I dag gav hon sitt telefonnummer till tre potentiella pojkvänner - genom bilrutan. Och det gäller ju att passa på, snart kanske även Moskva inför trängselskatter - och därmed försvinner en uppenbarligen effektiv mötesplattform

Rysk kärlek

Man kan ju få skrivkramp för mindre. Saker som kan orsaka skrivkramp kan vara:

- Att bli censurerad.
- Att inte ha något att skriva om.
- Att vara så sjuk att man inte kan ta sig ur sängen utan att det känns som att man kört ett vasalopp med 40 kilo på ryggen och några extra på knäna.

Det är alltså väldigt synd om mig. Har förutom ett paj knä åkt på en monsterförkylning och har legat i sängen i 4 dagar och plöjt hela säsong 2 av Grey's fantastiska Anatomy. Och irritationen över hur jag skulle bli behandlad på flyget från Moskva till Stockholm i morse (japp, då var det dags att skaffa nytt visum, bara att hålla tummarna) visste inga gränser - redan innan jag ens satt i taxin ut.

Så när jag istället får hjälp från de mest oväntade håll på Moskvas flygplats började jag gråta av förvåning. Stora, starka björnar till ryska män bar mina väskor, jag fick stå i en speciell invalidkö, fick tre egna säten i nån slags plusklass och jag behövde varken ta av skor eller stödskena i säkerhetskontrollen.

Det är rysk kärlek, det.

”Hello thizz is Nadja, I’m waiting in the café where you left me.”

Krasnaya Polyana.

Hört i liftens högtalare:

1. ”Hello thizz is Nadja, I’m waiting in the café where you left me.”
2. "Hello thizz is Nadja, I'm waiting in the café where you left me.”
3. "Hello thizz is Nadja, I’m waiting in the café where you left me.”

(Tre gånger, alltså).

Vad hade hänt där?

Vi spekulerade i att en rysk jänta och hennes ragg, en engelsman, fransman - eller svenne, har åkt skidor tillsammans. Men plötsligt tröttnar han och dumpar henne på något av backcaféerna. Och där sitter hon. Utan vare sig kreditkort eller man.

Frågan är främst hur långt tid hon hade suttit där - dvs hur lång tid det tar innan man tar mod till sig och bestämmer sig för att ropa ut en efterlysning av det här slaget i högtalarna?

Liberalt sinnad massör på Rixos Spa

Kvinnodagen är som sagt så stort att det är större än det mesta i Ryssland. Blommor, chocklad, champagne, känslosamma tal och fest hela helgen lång. (Och självklart ledigt på måndagen. Ryssar tar detta med långhelger till en helt ny nivå, eller vad sägs om 14 lediga dagar i maj?)

Själva har vi inte varit så mycket sämre med goda middagar och (massa) vin - och i lördags belönades Eva Engelbert och jag med en spadag på glammiga Rixos Spa (där en av massörerna hade ett "något" utåtriktat sätt att behandla sina kvinnliga klienter på, just den här dagen, den 8:e mars).

Kvinnodagen slutade med att Hugo, tre år på onsdag, sänkte en fyra vodka på resturang Petrovich.

Soho Rooms - headsets och walkie talkies till förbannelse

"Moscow has grown up" står det att läsa om Moskvas nya "it"-ställe i tidningen Element Moscow. Soho Rooms har ambitionen att vara mindre flådigt med billigare mat och något äldre publik. Dessutom är du välkommen även med jeans och sneakers (och förmodligen stödskena). Stod det. Men jag vågade inte chansa, utan bytte ut helvetesstödskenan mot en mer partybetonad dito med kornblå inslag (se bild).

Och det var väl tur det. Soho Rooms var coolt och maten god - men det är precis lika vulgoposh som alla andra ställen i samma kategori, med walkie talkies, head sets och kreditkortshungriga brudar till förbannelse. Men å andra sidan bor det numera inte mindre än 87 dollarmiljardärer i Moskva - nytt rekord - så efterfrågan har ju inte direkt gått ner.

Med en kanadensisk kock, koreaner som kökspersonal och ryska servitriser råder tydligen lite kommunikationssvårigheter i köket, men det märkets inte i går. Maxim, vår kille, var toppen.

Soho Rooms
12 Savvinskaya Naberezhnaya
Metro: Sportivnaya
Tel. 988-7474
sohorooms.com

Det här kan bli stort, mycket stort

Det säljs blommor överallt, många kvinnor bär en ros i handen och jag ser bilar med baksätena fyllda av vackra blomsterkreationer. På Jonas kontor spelas det hög musik och serveras champange och vodka och det rasar in blombud från olika leverantörer.

I morgon är det den 8:e mars och den internationella kvinnodagen. Och döm om min förvåning när det visar sig att kvinnodagen till och med är större än mansdagen här i Ryssland. "Den är nästan lika stor som nyårsafton", har Katja haft vänligheten nog att informera Jonas och Filip om. Vilket resulterade i att Jonas med stressad stämma ringde och sa att jag absolut inte får boka upp något på lördag.

Det här kan bli stort, mycket stort.

Kanske lika stort som för tre år sedan när nån journalist ringde Jonas och frågade hur han tänkte fira alla hjärtans dag. "Jag sitter i en rävsax, finns inget annat att göra än att gå ut med frugan", svarade han då.

Hur behandlas invalida av Moskvas nattklubbsscen?

Så var det då äntligen dags. Ikväll ska jag på Soho Rooms tillsammans med Jonas, Carl och Katja. Soho Rooms är den nya restaurangen/klubben med ambition att ta över som Moskvas självklara hotspot efter GQ Bar och nedbrunna Dyagilev.

Självklart är jag nyfiken - men mest spänd är jag över att få inblick i hur invalida behandlas i Moskva. Med en stödskena från helvetet kommer jag inte se så piffig ut - UGG:s och jeans, typ - högklackat är inte att tänka på.

Bilden visar hur det är tänkt att man ska se ut på Soho Rooms.

Ingen vill plocka upp en kvinna med stödskena och kryckor

3 veckor med kryckor och en djäkligt ful stödskena löd domen på European Medical Center idag.

European Medical Center: Vilken oas i denna stora, bullriga och hårda stad (och en bjärt kontrast till det mottagande jag fick på en vaccinationsklinik i Sthlm när jag skulle göra HIV-test för att kunna få ett ryskt visum: "Ska du göra ett klamydiatest?", frågade läkaren högt när jag väntade på mitt provsvar från HIV-testet.)

På European Medical Center fanns det istället varmt välkomnande, leende systrar och söta praliner.

Men - så fort jag tog ett steg utanför paradiset var jag ute i den hårda verkligheten igen: Ingen - och då menar jag ingen - ville plocka upp en kvinna med kryckor och stödskena.

"Paushaulsta, please, be human", skrek jag desperat till en chaffis som trots allt stannade bilen, men som slängde en blick på kryckorna och sedan sa: "Njet".

Men till sist plockade en prydlig man i tweedkavaj upp mig, ville inte ha betalt och tände en läslampa med kommentaren: "Not to mension it at all", när jag med tårar i ögonen tackade honom för att han fanns.

(Ska nog lägga till att om du inte väljer ett sjukhus med prefixet European eller American här i Moskva så finns risk för att du själv får plocka ihop dina stödskenor och kryckor på diverese olika marknader och kanske även muta läkaren för att få snabb vård).

Tonårsmorsa

Nu har Nicklas åkt och tagit med sig Per och Wille - och det verkar som om han fick med dem på planet!

Och jag är mycket nöjd efter att ha fått prova på livet som tonårsmorsa i Ryssland under inte mer än 9 dagar med allt från skitiga strumpor på golvet till frågor om hur man knyter man en palestinasjal, tonårstrulighet när bara McDonalds duger och frågor om vilken dag och månad det är det idag.

(Kommer sakna er!)

Och sen kom Jonas

Livet i grymma, ryska skidorten Krasnaja Poljana har gått sin gilla gång. Det har snöat och det har varit soligt. Vi har ätit våra mackor och kokta ägg till frukost. Åkt hela dagen och jobbat. Hetsat upp oss över att det ska vara så svårt att köpa kontaktkort i Krasnaja Poljana. Piskats på rumpan av arg ryss. Tjatat med the locals. Tagit en öl. Käkat middag. Druckit några glas vin.

Men sen kom Fredrik S, Tomas J, Danne - och framför allt Jonas - och det med besked.

Med en beslutsamhet som sällan skådats hade Jonas nämligen bestämt sig för att göra hela gänget obrukbart dagen efter. Och det lyckades han alldeles förträffligt med.

Pics: Bild nummer 2 och 3: Innan allt brakade samman.
Sen: Tre liter vodka och skjortorna av, stage diving och kaos.

So much drama

Så var det dags igen för lite ben-och knädramatik. Senast var väl när Jonas och jag tävlade med cyklarna och jag slog upp hela knäet och sydde 25 stygn - vilket var strax efter olyckan i franska alperna när jag blev påkörd av en bil bakifrån efter en blöt tillställning.

Bägge gångerna: En månads kryckor och gråt - och odräglig att leva med.

I förrgår kraschade jag i backen och vred till knäet. Och vips (jag var chockad över den ryska effektiviteten) var 6 (sex!) ryssar i kycklinggula dräkter och tuff attityd framme och lindade knäet, la mig i en släde, lyfte av mig av släden och upp på en skoter och in till en doktor och in i en ambulans.

Och sen tog de med bistra miner våra liftkort.

Jag vill härmed ödmjukast tacka:

Dan-Alp för snabb assistans med att gräva upp benet.

Erik Danemar för fjälljägareffektivitet och rysk översättning.

Jacob Grapengiesser/Tomas Johansson/Fredrik Svensson för att ni fixade pulka och skoter - (också med fjälljägareffektivitet)

Syrran.

Jonas för 3 liter vodka och några flaskor vin - det dövade något.

Wille och Per som efter gårkvällens fest har låtit mig få annat att tänka på än mitt knä (som vinindränkta morgonrockar, vinstänkt vägg och några krossade glas und so weiter).

Uppiskade tonårsrumpor

Krasnaja Poljana är toppen! Det finns en bar (typ), några få liftar, mörkmustiga taxichaufförer, arga liftvakter som pekar med hela handen när du inte gör som de säger, en massa snö - och en rysk banja där det jobbar en surmulen och biffig man som piskade upp "modellerna" (Per och Willes) små tonårsrumpor.

Och så några pics från grymma dagar, Wille och Per poserar och jag hängde bakom fotograf Niklas Bloms axel och snikade till mig några bilder.