För en genuin rysk upplevelse är members only restaurangen Petrovich att rekommendera.(Alltså måste man bli medlem först, eller känna någon som är det. Men det enda som krävs för medlemskort är tålamod eftersom ryskt, byråkratiskt krångel gör att det tar fyra månader innan du under cermoniella (?) former kan hämta ut ditt kort). I det här fallet är Carl medlem. Vi väntar.
Sovietnostalgi och sovietkitsch möter god rustik mat och människor i alla åldrar som slår klackarna i taket till ackompanjemang av rysk violinist så spelar så högt så att man måste dricka litervis med vodka för att få upp sin egen stämma till samma nivå.
"Åhhh, jag vill också att det ska finnas såna här ställen hemma, ställen med mer blandad publik där gamla dansar med unga och där alla är välkomna", tjatade jag halva söndagen.
Daniel tyckte att jag skulle försöka Kickis eller Karlsson och c/o på Kungsgatan i Sthlm för en "mer differentierad nattklubbsuplevelse".
På Petrovich träffade jag Yana (sista bilden) (som bodde i Sverige när hon var yngre eftersom hennes ryska pappa var hockeyspelare i elitserien (Västerås IK)). Yana, som har läst min blogg, tycker så här om den inplanerade transibiriskaresan: "Jag skulle inte åka transibiriska järnvägen om jag så hade en pistol riktad mot mitt huvud". Men ok, ta med dig vapen, gasspray och kyskhetsbälte i alla fall".
No comments:
Post a Comment