Ett patetiskt, ynkligt, litet barn

Det är ju tur att Jonas och jag inte bor i Sthlm och har barn och labrador och är vuxna eftersom jag själv är ett sådant barn.

Ett patetiskt, ynkligt, litet barn.

I dag var det prov i ryska och jag hade förberett mig. Var till och med lite stressad och fick skjuta upp vissa åtaganden - man kan ju tycka att jobb borde gå före plugg - men eftersom jag är RÄDD för min lärare Liza, så prioterade jag tydligen annorlunda. Förberedde mig alltså efter bästa förmåga (läs: så mycket som man hinner med i den här stan, dvs kanske inte så mycket) - på allt utom adjektiv och adverb.

Efter att ha fått x antal uppmuntrande mess från Liza: ("Hoppas du förbereder dig"! "Ses kl 2!" osv) så satt jag där. Med ett prov på adjektiv och adverb.

Vad gör jag? Förklarar moget att jag inte kan och att jag behöver göra en "omtenta"? Ler vänligt och säger att ojdå, jag har nog överskattat min adjektivförmåga?

Nej.

Jag säger: "Jag är 33 år gammal, jag har pluggat på universitetet i 5 år, jag har gjort min beskärda del av tester - jag behöver inte detta!"

Jag gör: Kastar demonstrativt testet i golvet och plockar ihop mina grejer och förklarar att jag "have had it with the russian jazik (språk)" (!)

Liza säger: "Men jag vill ju bara kolla var vi ska fortsätta till hösten...."

Jag säger: "Jag hatar att inte klara av saker och jag är ju usel på det här, så jag skiter i det!"

Sådärjag. Snyggt jobbat och framförallt moget. Hoppas att Hanna och Ulrika, som jag ska äta middag med innan Alisa Zotimovas "Miss you already"-party, kommer att visa sympati med mig. Så att det lilla barnet kanske kan få gråta en skvätt också menar jag.