Att komma in på nattklubben Dyagilev

För att slippa eventuell förudmjukelse vid dörren till nattklubben Dyagilev är det smartaste draget (hör upp Moskvaresenärer!) att samla ihop ett gäng, ringa ett nummer och betala en klumpsumma för ett drinkbord.

Det ska tilläggas att även om du har betalt den hyfsat feta klumpsumman så är du inte 100 procent garanterad att Pasha Facecontrol kommer att uppskatta åsynen av dig, men du har ändå tagit dig en bra bit på vägen.

Så i fredags eftermiddag släpper vi av Jeff utanför Dyagilev (efter att jag har låtit honom förstå att en rysk, kvinnlig Dyagilevanställd kommer att föredra en "male american" över en "married 30 something female") för att betala Jelena/Irina/Svetlana eller vad hon nu hette. I cash.

Jeff ringer numret. Hon låter honom vänta. De möts till slut. Jeff lämnar över en plastpåse med pengar, får inget kvitto men väl ett bordsnummer och skriver under en bunt dokumeeeent.

Lördag: Med ett inte bortglömt bordsnummer beger man sig alltså till Dyagilev, ringer sin kontakt - som i sin tur ska övertala Pasha att släppa in de betalande gästerna. Och hoppas att det går vägen.

PS: Ett annat tips är att inte låta sig avskräckas av alla modeller anno 1990 - eller - framför allt att ignorera kommentarer som:

"It can't really be any fun for wifes to go to Dyagilev when the husbands only look at the models". Citat: Jeff Hilgers.

Dyagilev: Dyagilev Project, Sad Hermitage (Ermitazhnyi Sad)

Läst om Dyagilev: Opened in March 2006, the Dyagilev Project's two stage, three-tier baroque interior features wirewalkers, acrobats and more. Entrance is free to those passing the ferocious door policy, or "face control". Expect the night of your life if you can get in, although the chances are that you probably won't.