Jag brukar alltid få en tår i ögonvrån när jag sätter mig i en SAS-kärra från Moskva till Stockholm. Leenden. Fiberbröd. DN i pappersformat.
I går ännu mer än vanligt. Efter ogenomträngligt ryskt krångel vid incheckningen erbjöd jag mig gentilt att ta över förstaklassbiljetten (eller ekonomiflex eller vad det nu var, fint var det i alla fall, kommer till det) från en av snubbarna som sitter i styrelsen i det bolag som Jonas jobbar i, Per B, så att han skulle kunna sitta brevid Henrik P, också i styrelsen, för att snacka business.
De hamnade längst bak vid toaletten och motorn och somnade direkt medan jag satt på plats 8C med champagne, mörk choklad och söndersolbrända och trevliga flygvärdinnor. Jag var inte svårövertalad när det gällde varken vin eller skumpa eller extra choklad, om jag säger så.
Ja, Kristin, kära faster, precis som du skrev i ett mejl häromdagen så är jag ju uppvuxen "in the middle of nowhere" - och ränderna tycks aldrig gå ur: Första klass, sånt imponeras en lantis som jag av.
No comments:
Post a Comment