Kamchatka – ”where a man can be a man”

Jag har inte haft "den stora äran" att få umgås så mycket med ryska män i grupp tidigare, speciellt inte under något som kanske kan beskrivas som "hårda förhållanden".

Med på den här resan har vi alltså ett gäng ryska män som Jonas och Filip träffade redan förra året. De är alla smarta, välutbildade, älskar sin hund mer än sin älskarinna och sin älskarinna mer än sin fru (och ingen av de tre, jo kanske hunden, skulle få följa med till Kamchatka). Och ingen av männen förstår vad jag, ”Katya”, gör på denna manliga av manliga resor.

Jag har bland annat fått lära mig följande:

- Att le lite glatt när de frågar Jonas om han "lämnat älskarinnan hemma den här gången".

- Att bada bastu med ryssar innebär en uppläxning av alla folkslag som inte "har det minsta bastuvett".

- Att det alltså är helt normalt att smäda den franska bergsguiden för att han är en ”kort grodätare som inte förstår vad man gör i en bastu och hur man använder björkriset korrekt."

- Att de helst inte svarar på tilltal från mig, utan pratar om och med mig via Jonas/Filip (de två -tre gånger de pratar om/med mig)

Men har bestämt mig. Jag ska lyckas vinna över dem på min sida. De är också lite vänligare idag. ”God morgon Katya”, tyckte jag tom att jag hörde någon av dem säga i morse.

För övrigt så snöar det tydligen mer än på hur många år som helst, vilket inneburit att vi idag har övat lavinsök i tre timmar och sen åkt i en lokal backe, typ Kungsberget, i världens kanske fulaste stad, Petropavlosk. Där skidåkningen/snöförhållandena, intressant nog, var bättre än mycket annat jag upplevt. Helikoptern lyfter inte förrän det är blå himmel, vilket det inte ser ut att bli på några dagar.

PS: Ang brunbjörnar så vaknar de när det blir varmt. Vilket det kan bli i slutet av mars, april eller maj. Nu vet ni.